Metatext

Broa 10 december 2000 Himlen mörknar redan tidigt på eftermiddagen denna den mörkaste vinter på länge. Det är vindstilla plus 10 grader trots vintern. Jag måste hinna innan stenarna limmas ihop av fruset hav. Jag letar efter de stenar som havet slipat som är ljusgrå och tillplattade och ej för stora och som kan minna om en fossil stjärnhimmel. Arbetet med att samla in en strand är drygt. Jag får ta den i omgångar om 15 fyllda hinkar. In i bilen och stapla det hela på pallar för senare avhämtning. I vissa drivor låg de rätta stenarna -jag skyfflade för hand med handskar på. Mörkret lade sig, tiden var knapp. Jag fick tända billyktorna och fortsätta i artificiellt ljus. En bris började fläkta från väst . När jag skulle starta var bilen stendöd. Lastade av hinkarna -sköt bilen själv upp för backen och försökte springa igång den. Detta upprepades flera gånger tills krafterna började tryta. Slutligen gick den igång. Jag tog färjan till Broa i natten steg av och vandrade in grusvägen till höger mellen enarna för att åter besöka det vita huset. Nu höll det på att renoveras och bygglaget hade låtit ljuset stå på. Jag ska anlägga en paradisträdgård runt mitt vita hus på konsthallens innergård för att etablera kontakt med den himmelska sfären. Där ska jag bo i april och maj utan någon annan fast logi och blicka ut genom taket mot rymderna. Omgiven av några redskap skall jag söka vila efter 12 års färd. Resterna från mina expeditioner kommer att ligga utspridda i konsthallen till allmän fägnad. Underjorden når man via en telefonlinje till avdelningen för nattlevande djur på en annan kulturinstitution i Malmö.

Broa 10 December 2000 The sky gets dark quite early in the afternoon; it’s the darkest winter we have had in a long time. It’s windless and ten degrees above zero, even if it’s in the middle of the winter. I must collect the stones before they are glued together by the icy sea. I’m looking for the ones polished by the waves, light grey, flat, not too big, the ones that make you think of a fossilized starry sky. Assembling a seashore is hard work. I have to do it little by little, 15 bucketfuls at a time. Off in the car to load them on pallets which will be fetched later. The stones I was looking for were massed together in drifts– I used my gloved hands as shovels. It was dark now; there wasn’t much time left. I had to switch on the headlights and go on working in artificial light. When I tried to start the car the battery was stone dead. I unloaded the buckets to push the car up the hill and tried to jump-start it. I tried several times until I was exhausted. Finally the engine came to life. I took the ferry to Broa in the night; got off and walked along the gravel road to the left between the juniper bushes in order to revisit the white house. It was being renovated and the builders had left the light on. I’m going to build a paradise garden around my white house in the inner courtyard of the art gallery to establish contact with the heavenly spheres. I’ll stay there in April and May; it’s going to be my home. I’ll watch the sky through the roof. Surrounded by a number of tools I’ll be resting after twelve years of travel. The remains of my expeditions will be scatterd over the art gallery for everybody to see and enjoy. The nether world can be contacted via a telephone line to the department of nocturnal animals in another culural institution in Malmö.

Peter Uhr